Dödens Lammunge.

Något gör något med mig. Det är det jag skriver eller det du skriver eller det jag tänker eller det andra tänker om mig eller en blandning av allt och något mer.
Jag känner saker jag inte brukar känna och saker talar till mig på nya sätt.
Egentligen har jag nog alltid varit medveten om hur både det och jag borde vara. Kanske har jag bara väntat på att det ska hända av sig själv och det känns som att det är nu det händer och jag behöver inte vara rädd för vart det slutar.

Jag får dagarna att gå och jag gör vanliga saker, och korta stunder lurar mig själv att jag inte är rädd för saker som kan hända eller saker som kan sluta hända.
Jag tvättar och låtsas att det inte kan vänta till imorgon för att nåt ska kännas viktigt och jag skjuter upp viktiga saker för att bli stressad senare och få tiden att inte räcka till.
Jag ringer några hundra mil så ofta jag kan utan att verka nåt annat än kontrollerad, trots att det är det sista jag är. Jag vill ta ett flyg, en båt, en bil, en buss, en cykel, en taxi, långt innan 45 har blivit 0. Jag vill vara han med vattnet och vågorna.
När jag sover så drömmer jag saker jag minns. Tills jag vaknar av att jag stirrar upp i vit färg i sprucket tak och är vaknare än på dagen.

En annan tänker i banor som skulle kunna varit mina egna för kanske två år sen. Vem som är vad i förhållande till vem blir fel och jag är glad att jag inte är kvar där. För när man tror att det man gör är fel och det leder till nåt som inte skulle kunna vara mer rätt kommer man se tillbaka och undra varför man gjorde som man gjorde och varför man inte gjorde det tidigare.