Dödens Lammunge.

På ett fält bredvid vägen brinner ett hus upp. Eller ner. Eld ser sällan ljusare ut än mitt i svart natt och i lågorna äts åratal av samlande upp. Minnen blir till aska och sot och jag kunde inte bry mig mindre.
Tidigare på kvällen kom jag till det hur jag räknar som mitt hem, inte så mycket på grund av själva huset som på grund av vem som bor där.
Jag får höra att det är farligt att köra 30 mil till efter redan körda 25 och jag hör mig själv tänka att jag inte kunde bry mig mindre.
Du ringer mig och jag ringer dig och jag hör att det stämmer när du säger att du är trött och lite full. Jag berättar vart jag är på väg och jag får höra att det är det finaste nån gjort för dig. Jag tänker att det är det förmodligen inte är sant men att det är det finaste jag gjort för mig själv också.
Trots att det är du som sover känns det som det är jag som drömmer när jag kliver in i din hall, fyra timmar efter att jag skulle köra försiktigt, och jag tänker på att inte tänka på vad som ska hända imorgon och vad anledningen är till att jag inte kunde hålla mig borta.
Dagen efter kör jag dig till flygplatsen och du säger att du inte vill göra mig ledsen. Det borde du vilja för anledningen till att jag är ledsen är att du gör mig så glad. Dina förväntansfulla ögon gör det både lättare och svårare att åka och på väg ut från terminalen möter jag en femårings blick och mitt uttryck i den stunden kommer han förmodligen att minnas.
Även jag minns när jag åker hem igen på vägar jag aldrig tidigare kört. Jag minns att också jag också har suttit på ett plan. I en annan tid när jag var fem år och en sjökaptensmössa fick räknas som en flygkaptens. Och i ett senare suddigt knivskarpt minne sitter jag i samma mans knä som jag satt bredvid på planet. Jag känner sylvass skäggstubb mot min barnmjuka tinning och du viskar en mening som jag tror har format mig mer än jag vill erkänna. Men jag kunde fan inte bry mig mindre och mönster är till för att brytas och jag har brutit fler det senaste halvåret än jag visste jag hade.

Du har åkt och jag ska göra vad jag kan för att få två månader att försvinna. För jag kunde inte bry mig mer.