Dödens Lammunge.

Väl framme hälsas jag välkommen av en hund jag inte tror jag känner. Men den verkar känna mig så jag låter det vara som det är. Skickar meddelande till mamma att jag är hemma bara för att sekunden senare läsa mitt eget meddelande på hennes på skrivbordet kvarglömda mobil.
Det knakar i väggar och däck som möter asfalt i gammalt regn utanför låter alltid annourlunda här. Och hundarna suckar och lamporna blinkar ibland och det här hemmet kommer alltid kännas som hemma.