Dödens Lammunge.

Det hade gått en vecka och jag hade varit olika saker. Jag hade varit ledsen och besviken och arg och rädd och ensam. Förra tisdagen va som en dimma och jag blev nog lika chockad av hur jag reagerade på det som sas som jag blev av det jag hörde, trots att det inte kom oväntat.

Men jag hade lyckats stänga av i en dag och jag mådde bättre av det, och idag trodde jag att det skulle börja om men det gjorde det inte. Jag sa det jag ville säga och jag hoppas du förstod vad jag menade. För det här är viktigt. Kanske det viktigaste. För mig. Oavsett hur det slutar.

Ny lägenhet med nya saker och ny utsikt gör också något med mig. Luften smakar lite bättre och det har redan ljusnat fast allt är snett. Om några veckor sitter jag på en utländsk strand och kanske gör den något med mig med. Eller fortsätter på nåt som redan har börjat. Jag kommer sitta själv och det kommer inte vara som jag hade tänkt. Men jag kommer tänka på annat och det är kanske dags för mig med att vara själv utan att vara ensam.

Vad som är tur är att jag har dom jag har. Att jag har nån som kommer på cykel när jag inte har kunnat äta på ett dygn och lagar soppa och fyller mig med vin tills jag kan somna, och som blir arg åt mig när jag inte orkar känna mer själv.