Dödens Lammunge.

Det började på en för kort tältsäng i en liten lägenhet där det fanns en syster som va så snäll att hon upplät hälften av sina 25 kvadrat till en lillebror som ville flytta till stan. Det fanns en katt som hette Jonas som kom och hälsade på ibland och det fanns ett pingisbord och jag sov med kudden på huvet.
Mamma och jag hade packat ner mina prylar i några väskor och åkte i min blåa bil en sen kväll och det kändes både sorgligt och stort. En tant ramlade och fick hjälpas och bilbatteriet dog.

Senare flyttade vi till palatset jag och syster och först va jag fast i nåt som slutade med att allt blev annorlunda. Det fanns innergård och fyra meter tak och jag kunde vakna av att det ringde på dörren vid elva och folk jag knappt kände men ändå gillade direkt tyckte att det va dags att köra igång igen fast det bara var ett par timmar sen man kom hem. Och jag öppnade och bjöd in och var glad. Det var förfester och efterfester och fester och jag lärde känna mer folk under några månader än jag hade gjort på flera år innan.
Det fanns en katt där med en gång. Den hette katten.
Jag nästan bodde på ML och jag minns första gången jag gick dit och trotsade min egen uppfattning om att jag inte fick göra vad jag ville. En fyllde år och jag träffade några fler för första gången och många av dom är fortfarande kvar och ett par räknar jag som mina bästa vänner och kommer fortsätta göra det.

Tiden gick och jag flyttade igen. Till en liten lägenhet som inte var ett palats men fin ändå. Det fanns ingen katt.

Jag flyttade till dalen och det kändes som mitt första egna. Det var trägolv och tjocka fönster och högtalare på toaletten. Det fanns ingen katt.

Förutom flyttar minns jag dagar på fjäderholmarna, brunch på sirap, en dag på skansen, en kväll i västertorp med fight night, kvällar på southside, nätter på baba, kvällar och nätter på Marie Laveau, kvällar och nätter på obaren, kvällar i tanto, nätter på konstig, nätter på ace, mat på texas burger, mat på saddle & sabre, kvällar på malmen, dagar i stan, kvällar på mosebacke, thai i enskede, en mamma som tycker att en röd manchestersoffa är den bästa sovplatsen i världen, människor som har kommit, människor som har gått och framförallt människor som är kvar.

Det är sånt jag tänker på när jag cyklar vilse i årsta industriområde klockan två på natten efter att ha hjälpt en vän. Inte för att jag var tvungen, utan för att jag ville.
Nu är jag i ny lägenhet. Det finns ingen katt. Än.