Vaknar med en full måne utanför fönstret och tröjan är klistrad mot ryggen och jag är klistrad mot dig.
Jag skulle åka, inte somna. Men vem kan välja att åka utan att stanna. Inte jag iallafall.
Och jag cyklar inatt. Månen är vass men samma hos dig som hos mig och jag möter inte många och dom jag möter är på väg hem som jag. Men märket i pannan sitter kvar och svandammen ligger blank.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
bröstkorgen får kämpa för att hålla fladderhjärtat kvar istället för att bara tränga genom av allt bankande. du är så mycket allt jag någonsin önskat och hur ska jag låta bli att kalla mig världens lyckligaste då det är precis vad jag är, när du cyklar och jag ligger under varmt täcke och vi båda har en ljus natt tack vare full fullmåne. jag är vaken igen och jag känner mig inte ensam; aldrig ensam längre, sedan du börjat fastna hos mig. lär mig att sova utan din kropp och ändå känna den intill mig. som jag aldrig kunnat. och jag önskar jag var tio år äldre och du med och att livets alla små bulor nästan var förbi, du vet, att vi var trettinånting och vi vågade vara ment to be på alla plan. för jag tror vi är det. på alla plan. och jag hoppas, drömmer om, att mina bulor inte ska sätta käppar. för du, mitt dun, jag ska aldrig känna så här igen. inte så självklart och fullkomligt och genuint som med dig. pus
Skicka en kommentar