Dödens Lammunge.

Dagarna känns nya. Kanske på grund av vädret, men framförallt känns dom viktiga för att dom på ett väntat men overkligt sätt är dom sista, och jag är både stolt och avundsjuk.
Jag träffar nya syskon och känner känslan av att alla tyst vet vad som är viktigt när något fattas. Samma känsla finns i min egen stympade men aldrig begränsade familj.
Kvällen blir precis som jag gillar men får för sällan. Vi spelar spel som bjuder på underlag till konflikt men vad jag får höra är att jag inte säger det jag tänker. Jag tänker att du har skrivit det bäst själv, att allt har sina anledningar, men jag säger det inte. Jag tänker att det finns mycket jag vill säga men aldrig får tillfälle, fast jag vet att tillfällen har funnits och kommer komma igen. Tills dom gör det litar jag dumdristigt på att du hör vad jag tänker och ser på mig när jag ser på dig att det är ärligt.
Kvällen efter kommer vi ligga så tätt som vi alltid gör och allt det som du vet att jag vill säga kommer finnas som färdigt formulerade meningar i mitt huvud. Tänkta många gånger tidigare i andra situationer men aldrig så svåra att få ut som nu när dom känns ärliga för första gången, och dom kommer få ett ärligt mottagande när dom väl tar sig ut.
Jag kommer känna dina tårar salta min kind och jag vet inte om det är på grund av det som väntar oss dom närmaste månaderna eller om de känslor jag känt de senaste dagarna har funnits hos dig med och väcker nåt av det andra jag vet finns i dig men det känns för tidigt för mig att börja rota i. Trots att jag vill veta allt om allt. Så jag pressar mig närmare och hoppas att det ska hjälpa oavsett. Som några få gånger tidigare i mitt liv får jag svårt att andas. Det beror inte på att mitt ansikte är så tätt mot din hals, eller som de gånger det hänt tidigare, på grund av maktlöshet och rädsla, utan på grund av att saknaden kommer i förskott, nästan en vecka innan du åker. Jag säger inte alltid vad jag tänker, men jag har aldrig känt mig så ärlig.